Hur blev det så här? Är det något alla 5-6 åringar går igenom?
Jag känner inte ens igen min älskade lilla skrutt.. Han gapar & skriker, sparkas, boxas och rivs… Hans tålamod är kort, och han verkar så arg…. Det spelar ingen roll vad jag gör eller hur mycket jag än anstränger mig… Allt är ändå fel. Jobbigt ! Både för honom och mig …. Livet är för kort för att ägna timmarna till bråk och tjafs.
Det går över, väl ?
Oj,då.
Haha...ja, det går över. Ialla fall om det är trotsåldern. Mina har genomgått en del såna. Det varar dock inte endast en dag.
Men är du säker på att det inte är något annat? Han kanske är olyckligt kär eller något liknande.
De e jobbigt med såna perioder. Hoppas ni tar er igenom den snart.
Det är så tråkigt när man känner så. KOnstigt det det. Mellersta här är ju lite likadan..fast mest åt sur hållet...allt ska det grinas för å skrik å så...blir så tråkigt å jobbigt i längden. Den äldsta är mer ehhh tänker jag inte göra, gahhh..är väl nått dem måste igenom antar jag. till slut ger det sig det tror jag iallafall =) Kramar till dig!
Vännen, det går över! :)
Samma sak här hemma och jag fick förklarat att det är bland dem jobbigaste trotsåldrarna för dem att gå igenom. Ena stunden vill dem vara små och andra stor. Dem vet inte själv vilket ben dem ska stå på. Det brukar likna tonårstrotset. Det är bara att försöka härda ut hur jobbigt det än är. Dem flesta som är trotsiga i den här åldern brukar lugna ner sig till skolan börjar. Vi får stötta varandra och hoppas det går över inom snar framtid :)
Massa kramar till dig!! <3
Tack söta ni <3
Jag förstår att det kommer gå över, och jag vet ju också att det inte bara är här hos oss som detta händer... Men ibland känns det som man är ensammast i världen om sådana här saker. Skönt att få "babbla" av sig också, och få höra att vi inte är ensamma :)
Kram på er!
Jag tror det är väldigt viktigt att man vågar prata om saker som är jobbiga i familjen och med barnen, annars blir det så lätt att alla tror att alla andra på nåt sätt är "perfekta" osv. Att vara mamma, och att vara barn, är ju jättesvårt.
Supersupertråkigt verkligen men det är nog tyvärr inget ovanligt tror jag. Han känner sig säkert frustrerad över något eller så. Hoppas det går över fort för det är så jäkla jobbigt att bråka hela tiden. Lycka till. Jag frågar dig om råd om några år :)